I.
För den, som en gång hållit av en stationsinspektor, finns det helt visst angenämare sätt att tillbringa sin dag än att sävligt fara fram genom Sverge med ett persontåg.
På den tiden, då han var förste stationsskrivare och den enda man i världen, voro alla dessa stationer, som man nu passerar: Nässjö, Mjölby, Katrineholm, lika många tänkta hem, där man kände ved- och köttpriserna och möjligheterna av ett bildat umgänge. Sedan dess ha de visserligen återgått till att bli små sotiga samhällen utan betydelse, men man far icke förbi dem med likgiltighet, ty man har aldrig älskat någon annan. Och hela tiden, medan mil lägges till mil, följer en vissheten om att oundvikligt som ålderdomen nalkas den knutpunkt, dit han blev befordrad, och där det skall bli tjugu minuters uppehåll för middag, eller hur man nu vill kalla det. Redan för en vecka sedan beslöt man sig för att åtminstone denna gång inte lämna kupén, men man tror icke, att det kommer att hjälpa mycket, ty man har för länge sedan upphört att hoppas något av sig själv. Kanske vänder man ryggen åt kupéfönstret och tar fram sitt smörgåspaket, men som kallskuret skall
