39
— Jaså, hon har ingen anställning själv då? frågade Cecilia, som alltid artigt resonerade om det, som för ögonblicket närmast sysselsatte hennes gästers sinnen.
— Nej, hur kan ni tro det? fnös Pennskaftet. Hon är av familj och har en svåger som är revisionssekreterare, tror ni att han skulle tillåta henne, även om hon ville och kunde, att sitta vid ett referentbord i Folkets hus' A-sal med de andra murvlarna och sedan rusa ner till redaktionslokalen och skriva referatet mitt i natten eller på två minuters varning åka bort till söder och intervjua en skräddare, som vunnit på lotteri eller en arbetarhustru, vars man för en timme sedan fallit ner från ett tak, eller en gumma, som blivit anklagad för att vara änglamakerska, aldrig!
— Men vad skriver hon då om? fortsatte Cecilia att fråga.
— Jo, det skall jag säga er! Ser ni, hon är egentligen guvernant, eller har senast varit guvernant, efter att först ha försökt sig på allt under solen. Hon hör till de där gamla ogifta kvinnorna, som rasar efter en uppgift. Ni känner dem väl, det är på dem, som alla de där tusentals oredliga kurserna lever, från Shakespeare till smöruppläggning, jag har väl sett det, jag, som skrivit om dem alla. De har naturligtvis inte i sin ungdom fått lära sig något ordentligt, fått stå tillbaka för sina bröder eller har det inte passat sig och inte blivit av. Nu känner de, att de är okunniga, och så fort där
