43
ett rysligt hemslöjdsnamn, och så Magnus. Kanske ni rentav har lust att kalla mig vid mitt namn? Det är där ingen människa i hela Stockholm, som gör.
Cecilia tackade litet förvånad. Flickan behandlade henne efter dessa få dagar som en gammal vän, men under alla dessa ensamma år hade hon inte skaffat sig en enda. Sorgen var en alltför svartsjuk kamrat.
— Jag tycker inte ni passar här hos tant Bengtsson, konverserade Pennskaftet glatt vidare borta bland kuddarna. Här måste man vara grov i mun — som ni väl redan märkt att jag är? — och förstå att göra sig fruktad såväl av medboskapen som av tanten och uppassningen. Men det är ni alldeles för fin till, inte kan ni ryta upp ordentligt, när de ger er knäckta ägg till frukosten, och det kommer hon att göra, så fort hon lagt bort titlarna med er. Herregud, ni skulle ha ett eget hem, det ropar ju ur er på långt håll.
Hon märkte Cecilias plötsliga stelhet och fortfor: — Inte sant, det är härligt, att vi i alla fall kommit så långt, att vi är oberoende av manfolket i det stycket, om vi väljer att vara det förstås. Man har sitt arbete, två rum och kök och en slav, som sköter dem och en själv.
— Har man? sade Cecilia. Jag känner ingen som har det så, det måtte i alla fall inte brukas. Ni har det ju inte själv, Barbro.
— Nej, jag, sade Pennskaftet bekymmerslöst, är
