53
kungligas uppvaktning och övriga notabiliteter för en överlycklig landsortskorrespondent.
Men prinsessan gick fram och tillbaka, obekymrad av att hela kungligheten kommit ut och nu stod uppställd vid spåret, och var gång hon passerade Pennskaftet gav hon henne en snabb blick och lyssnade till hennes klara, muntra röst. Oförmärkt letade hon fram en liten annotationsbok med silverpärmar, ritade med den vidhängande blyertsen dit ett par ord, rev ut bladet, kramade ihop det, och då tåget i detsamma rullade in på perrongen och allas uppmärksamhet, även hennes hovfrökens, var riktad ditåt, allas utom Pennskaftets, kastade hon den lilla bollen, till synes oavsiktligt, rakt framför Pennskaftets fötter.
Flickan hade med stigande förvåning iakttagit prinsessan, nu såg hon stort på henne liksom för att fråga om hon förstått rätt och tog så upp detta oväntade meddelande från en högre värld.
»I wish, I were a reporter», jaså, det var vad hon tänkte, jaså det!
Där stod prinsessan ännu, trots att välkomsthälsningarna redan begynt, det var liksom väntade hon i desperation på ett svar.
»Hon liknar en kunglig och sällsynt blomma, dömd att vissna ung», for det på en sekund genom Pennskaftets tränade kåsörhjärna, »hennes ögon är stora och blickar ovissa ut mot världen, de skiftar mellan grått och violett som blåräven om hennes hals — — —»
