54
Men hon insåg ju, att prinsessan måste tröstas fort och tydligt, innan den storhertigliga tanten finge tag i henne, och med en snabb, vemodig gest, som sade en hel värld, sträckte hon fram sina bägge händer med de slitna handskarna, trasiga i alla fingertopparna. Prinsessan log ett flyktigt och förtjusande leende, som dock lämnade Pennskaftet i fullkomlig ovisshet, huruvida hon förstått eller icke, och skyndade bort för att hälsa sin furstliga släkt. Medan hon gick, tappade hon anteckningsboken, och då hon märkte det, vände hon sig halvt om och nickade åt Pennskaftet. Flickan förstod, kröp under den kordong, som avspärrade massan från dess konungafamilj och tog glad upp boken.
Men varför ville en ung prinsessa vara tidningsman?
Klockan var över fem, då hon skrivit artikeln, som innehöll mycket, men ingenting om episoden med anteckningsboken. I ilande fart störtade hon ut ur Klaras skumma gränder och bort till Tegelbacken för att få en röd vagn direkt till middagsbordet. Det hade burit sig så illa, att hon ett par dar å rad förut nödgats komma för sent, och hon drog därför en lättnadens suck, när hon fann arkitekten nedanför pilen, väntande på samma vagn.
— Det är alltid lättare, när man har medsyndare, förklarade hon sin vänliga hälsning, ty i detsamma mindes hon, att hon redan haft anledning att
