56
han förvärvat på Stockholms pensionat och den förutfattade mening han hade om Pennskaftet som en omoralisk flicka, började han ge henne glada och djärva blickar. Hon märkte dem dock inte genast, ty hon var varghungrig, och då började han att lirka för att få fram det egendomliga och betydelsefulla, att icke säga smått äventyrliga i att de båda efter så kort bekantskap… och ensamma… se så menande hovmästaren tittar på oss…!
Pennskaftet började skratta på nytt.
— Ni är allt bra lustig, sade hon. Tänk, att ni tror, att den där hovmästaren, som sett mig här med hela min tidnings redaktion, en och en eller i flockar, och med åtskilliga andra dessutom, skulle bli förvånad över någonting! Ni är säkert den ende här i lokalen, som ser så där fräscht på situationen.
— Kanske ni brukar vara här med redaktör Jessen också? frågade han för att vara obehaglig tillbaka. Jag tycker det ser ut, som om ni två haft så särskilt mycket att anförtro varandra de här sista dagarna.
— O, har det märkts? frågade Pennskaftet och skrattade, när hon tänkte på vilken effekt hennes avsiktliga upplysning, att Cecilia hade fyratusen om året, gjort på den kvinnosakshatande redaktören. Det var argument, som han förstod. Nej, där kom arkitekten ingen väg.
— Säg, ni, som är så fördärvad, vill ni inte
