57
inviga mig i fördärvets första grunder, bad han nu, och böjde sig fram mot henne, litet för långt, tyckte hon, som genast drog sig tillbaka.
— Ack, krogvana förvärvar man bäst genom oförtrutna självstudier, sade hon litet avvisande.
— Nu missförstår ni mig.
— Ja, ty jag ansåg det taktfullast, sade hon lugnt.
— Taktfullast?
— Just det. Jag trodde, att ni begrep, när man ville ge er en stilla vink om att byta om ton.
— Inte blev ni väl förnärmad heller, ni?
— Om ni hade en aning, sade hon och såg honom rakt i ögonen, hur förolämpande detta ni i den tonen är, så skulle jag knacka på kyparen, göra upp och gå. Men det ser jag ju, att ni inte har, och det är nog inte ert fel, utan bara det, att ni aldrig fått lära er, hur man uppför sig mot en flicka i en sådan här situation. Han stirrade på henne med en sådan häpnad, att hon för första gången höll på att bli ond.
— Nå, så skall ni få höra, sade hon litet häftigt. Ni är som fallen från skyarna över att jag, Pennskaftet de kallar, som har rykte om mig att vara litet excentrisk, och som utan vidare låter bjuda sig på middag, vilket jag inom parentes efter detta inte ämnar göra, gör mig besvär med att spela förnärmad. Var det kanske inte så?
— Om jag också förnekade det, så trodde ni mig väl inte, sade han mulet.
