62
om nätterna, en vildmark av sten, där jakten går genom passen, och pardon varken ges eller tas?
— Man kan ju hålla sig inne.
— Nej, inte jag. Hur ofta tror ni inte, att jag måst gå hem från tidningen i promenaddräkt klockan ett på natten och blivit tagen för ett av de lovliga villebråden? Men så är jag ju heller ingen fin kvinna längre, tillade hon litet beskt.
— Joo då, sade han hastigt, men avbröt sig och blev mycket röd.
De skrattade bägge, och Pennskaftet höjde med överdriven tacksamhet sitt glas.
— Nej, försök inte, sade hon, först måste ni ändra om hela er föreställningsvärld, innan ni kan säga så med gott samvete. Ni kan väl tänka er, jag har förlorat all min naivitet i mitt yrke, men jag har lärt mig rösträtt och mycket annat…
— Vad då?
— Att reda mig i frestelser och olyckor, bättre än vad till exempel era systrar skulle göra.
— Om ni fölle för en frestelse, skulle ni reda er i olyckan, menar ni? sade han förtjust, ty här var första möjligheten att få tala personlig erotik.
— Jag kommer aldrig att falla, förklarade Pennskaftet med mycken bestämdhet. Jag stoppar, innan det kommer så långt. Ja, ni behöver nu inte sitta och tänka: »det var då det fräckaste», eller: »hon som…» för hellre dör jag. För resten kan det inte bli aktuellt än på många år. Ännu så länge
