69
förlovad, och han sa, att han brydde sig inte om det gamla, sa han, han hade inte varit bättre själv.
— Var det den här, som — — —? sade Pennskaftet.
— Hå, sade flickan, han var varken den förste eller siste, men se den här gossen, som jag blev bekant med, var en vacker karl, jag hade aldrig sett nån så grann, men så ville han, att jag skulle förtjäna på det gamla viset, och då gjorde jag det. Sen var'et som jag aldrig varit räddad, förstås, det dröjde inte länge, innan jag kom i polisen igen, men det skulle ju så vara.
— Skulle så vara, sade Pennskaftet och stampade, så det sade plask om foten — kan man ingenting göra? Kan man inte lära flickorna, att de skall vara på sin vakt, säga dem, hur det går, kan man inte skriva — — — Förvirrade tankar på ett flygblad att delas ut på gatorna och i skolorna döko upp i hennes hjärna.
— Det tjänar ingenting till, sade flickan. För när den kommer, som en tror på, så är det, som man aldrig hade hört ett ord.
Pennskaftet tyckte, att alla hennes teorier sjönko ihop som en bubbla på vattnet inför denna glimt av en oföränderlig sanning.
