82
Hon ringde upp Frisinnade Morgontidningen och fick tag i Pennskaftet med detsamma.
— Vill du skriva en brännande indignationsartikel? — Du är då alltid snäll.
— Om jag har någon idé till den? Jo, lita på det — Jaså, inte i kväll. — Kan du inte hinna hit ett tag dessförinnan? — Det var bra. Adjö då så länge.
Man ägnade sig nu en stund åt sina smörgåsar och kuvert under väntan på Pennskaftet.
Hon kom också mycket riktigt och hälsade glad på alla utan att låtsas om sin omätliga häpnad vid åsynen av Cecilia, som var nöjd att få vara lika bortglömd som hon varit under den sista timmen. Med några korta frågor gjorde hon sig underrättad om varför hon borde vara indignerad, reagerade våldsamt och snabbt och försvann efter några minuter till en studiecirkel bland arbeterskor efter att i hotfulla ordalag ha utmanat vederbörande myndigheter.
— Vad tänker du göra nu? frågade Ester Henning, då adjunkten slutat sin frukost. Hon såg själv på klockan och önskade sig hem, men här var ju så många kuvert oskrivna, och Anna Gylling tycktes knappt kunna hålla sig uppe av trötthet.
— Jag ämnar vårda min vrede och magasinera den till kommande tider, svarade adjunkten utan att begripa den andras förstuckna bön om avlösning.
— Kan du inte använda den till att skriva kuvert med, föreslog hon då rentut.
