VI.
Pennskaftet försvann en dag in till sig strax efter middagen, och det var icke utan att en och annan tittade en smula långt efter henne. Men då sällskapet under tystnad drack sitt kaffe i förmaket, stack hon in huvudet och frågade efter sin rumskamrat.
— Jag tror inte, att jag kommer hem i natt, sade hon, jag vill bara tala om det, så att ni inte undrar över att jag uteblir.
Författarinnan såg gapande upp utan att, så litterär hon var, finna repliken, men amanuensen inföll ögonblickligen: — Tillbringar ni återigen natten på redaktionen?
Pennskaftet kom in helt och hållet. Hon var klädd i en lång mörkblå journalistrock, rak och snäv som ett pennfodral, och en eldröd kvällskråka, varur nu ett par mycket illfundiga ögon tittade fram, när hon svarade: — Jag föreslår er att höra efter med vem.
Då hon några minuter senare kom ur porten, fann hon arkitekt Block travande fram och åter på trottoaren, och med en liten snabb blick uppåt fönsterrutorna hälsade hon.
