90
— Tack, sade hon enkelt, vi får kaffe hos Cecilia. Tycker ni inte, att det var roligt att få veta vart ni är på väg? För min del är jag alldeles förtjust. Ingen kan tro, att det är riktigt sant, men nu har hon i alla fall egen våning på Blasieholmen, och det är mitt verk alltsammans. Det visade sig, att hon hade fyratusen om året, men det har bara inte fallit henne in att bereda sig en lugn och karlfri hamn, förrän jag lärde henne. Tänk om det varit jag, o min Gud, att få sitt eget, sitt eget, jag som varje dag faller ner och tillbeder ensamheten i mitt hjärta.
Hennes ord och än mer hennes ton av intensiv längtan fyllde honom med obehag.
— Anser ni då att ensamheten är idealet?
— Det kan ni väl tänka er att man gör, när man bor på pensionat och delar rum, svarade hon glatt. Inte kunde han förstå just nu, då han började bli kär i henne, att hon, mätt av människor och jagad av motsägande intryck, av ren självbevarelseinstinkt längtade efter att i stillheten bearbeta allt detta material och i stillheten lära mildhet mot människorna. Hon såg utöver kråkans kant på honom. Han var fortfarande allvarsam.
Det klädde honom, och ändå gjorde det henne ont.
— Man kan nog få tillräckligt av ensamhet om man delar den med en, sade hon, jag skulle gärna bo med Cecilia.
— Ja, henne tycker ni om, sade han.
