91
— Ja, det kan man väl inte annat, sade Pennskaftet, det underliga är att hon också tycker om mig, vi är så olika i sättet. Men jag vet just ingenting om henne, hon är som ett skrin, vars nyckel är kastad i havet.
— Och nu har ni satt ut not för att fånga den?
— Nej, sade hon och stannade med ett ryck mitt i Kungsbacken. Nej. Och om jag funne nyckeln, av en händelse, så skulle jag ögonblickligen kasta den i havet igen utan att ha prövat den i låset. Nu vet ni det också. Vad har ni för systrar?
— Vanliga, sade han, förvånad över att hon tagit så illa vid sig, och undrande om han någonsin skulle lära känna den där moderna kvinnan. För att blidka henne sade han: Tänk, vad kvinnorna kan ha det bra nuförtiden.
— Ja, inte sant, svarade hon och klarnade hastigt. Men det är rättvist, eller hur? För ni medger väl ändå, att kvinnan är skapelsens krona?
— Det må vara hänt, sade han generöst, i glädjen över att hon var god igen.
— Akta er ni, hörde han då en illmarig röst inifrån kråkan, att vi inte till slut får det alldeles för bra av vår egen kraft. Ni har ju haft den stora chansen, när ni själva inte varit så märkvärdiga, att ni kunnat erbjuda oss ett hem, och det älskar alla kvinnor. Men när vi så kan skaffa oss det själva, vad vill ni göra då?
— Hå, sade han trygg och obekymrad, vi gifter oss med er, antingen ni vill eller ej.
