11
Hon började prata, berättade hur väl hon blivit mottagen i Finnsta och hur intresserade alla varit. — Cecilia var alltjämt lika artigt likgiltig, och när hon någon gång stack emellan med en fråga, förrådde hon en så djup okunnighet, att doktorn slutligen alldeles chockerad utbrast:
— Men fröken, ni måtte inte ha en aning om rösträttsarbetet?
— Nej, det har jag inte, svarade hon utan en aning om, vilken hädelse hon tog i sin mun.
Doktorn lät händerna sjunka ner i knäet.
— Vill ni verkligen säga mig, att ni, en modern, självförsörjande kvinna, kan leva i Stockholm fullständigt utanför något så storartat — hon lade särskild tonvikt på ordet — och något så betydelsefullt, som kvinnornas strid för sin rösträtt?
Hur ofta doktorn än fick exempel på att sådant var möjligt, blev hon för var gång lika förvånad och överväldigad, och aldrig skulle hon få en tillfredsställande lösning på mysteriet eller förlika sig med det.
— Jag lever utanför allting, sade Cecilia, ödmjukt men utan blygsel. Det var först helt nyligen jag av en händelse fick höra, att vi förlorat Norge.
Doktorn teg litet, medan hon funderade.
— Ni kanske tycker det är oförsvarligt taktlöst, att jag tar itu med er, så här, sade hon.
— För all del, sade Cecilia, doktorn är ju själv så varmt intresserad.
