97
ut hammare och stege i köket, slogo de sig ner andfådda och stolta och sågo sig om på sina händers verk. Det blev tyst ett par ögonblick, var och en tänkte på sitt, men det underliga hände, att Cecilias tankar denna gång voro de minst vemodiga.
— Kristin, ropade Cecilia plötsligt, nu får du ge oss litet mat ovanpå detta strävsamma arbete.
Kristin kom i dörren och gjorde de allra mest underbara tecken till Cecilia, avsedda att uttrycka vanmakt, förtvivlan och underdåniga förebråelser.
— Det där betyder, att vi inte har sju sorters uppskuret, inga omeletter, ingen stek och inte ens en sillsalad, sade Cecilia med ett bekymmerslöst leende, som förfärade Kristin som höjden av lättsinne. Och inte en efterrätt, men vänta, hur var det, Kristin vispade ju till någon slags kaksmet för att pröva ugnen i förmiddags?
Kristin gick ut med en hörbar suck och skakade på huvudet. Kanske hon skulle bli tvungen att bjuda främmande, som var första gången, på te och kaksmet? Pennskaftet följde henne ut i köket. Hon var ju redan Kristins vän och hyste ingen fruktan.
— O, kakan är färdig i manuskript, skrek hon förtjust inåt våningen.
— Det är så gott du läser korrektur på den sen då, ropade Cecilia skrattande tillbaka. Därpå vände hon sig mot arkitekten för att göra någon förbindlig anmärkning, men fann honom så
7. — Wägner, Pennskaftet.
