98
längtansfullt beskåda dörren, genom vilken Pennskaftet försvunnit och ekot av hennes härjningar i köket nu trängde in, att hon leende måste varkunna sig över honom och föreslog att de skulle gå ut och hjälpa till med kvällsmaten.
Kristin stod med knäppta händer framför gasköket, som var en ny företeelse i hennes enkla värld.
— Jag tror, jag tycker lika bra om det som om fröken, sade hon.
Pennskaftet är där inne, tillade hon i lägre ton. Hon visste inte något annat namn på flickan och fogade sig däri, som i allt annat besynnerligt, som mött henne i det »Soda», som var Stockholm.
— Jag är här inne i herrummet, ropade nu Pennskaftet själv inifrån ett litet krypin innanför köket. Jag ser på alla dina porträtt sen barndomen, Cecilia. Vad du har — — — Hon bröt av generad.
— Varit grann att se på, ja, sade Kristin stolt. Och det fanns inte heller en enda ungherre i Simrishamn, som — — —
— Är detta herrummet? föll arkitekten in och tittade in till Pennskaftet, som satt på sängkanten och indiskret bläddrade i ett plyschalbum. Varför kallar ni det så?
— Var skulle herrarna vara om inte i jungfrukammaren, svarade Pennskaftet, eller hur, Kristin? Men säg nu, vem är fästmannen av alla dessa många vackra gossarna?
— Det är den granne med det lockiga håret,
