99
han som det sitter en cypresskvist inunder, svarade hon från köket.
— Å, är han död då?
— Död, nej då, han är i Stockholm, har varit i många år.
— Men tänk vad han blir glad nu då att få Kristin hit upp.
— Å ja, det har han då inte mycket för, och det vet han, för vi har pratat i många år nu. Han är annars vakt vid Nordiska museet eller vad det heter, men han vet mycket väl, att jag inte gifter mig me han, förrän han sätter upp eget museum. Till dess blir jag hos min fröken.
— Lyckliga Cecilia, sade Pennskaftet och märkte först nu, att Cecilia hade gått. Hon hade dukat ett provisoriskt tebord vid soffan och serverade te, med löfte att snart bjuda dem hem på en middag, som skulle återupprätta Kristins kränkta värdighet. Pennskaftet och arkitekten utbytte en glad blick. De förstodo, att de skulle få komma hit tillsammans, att han var accepterad såsom umgänge, och att de alltså hade en vrå av ett hem i världen, där de skulle kunna träffas.
— Lyckliga Cecilia, sade Pennskaftet ånyo, får vi då komma en dag i slutet på månaden, för då är maten alltid sämst på pensionatet.
— Vill ni tro, sade Cecilia, att på mindre än tre dagar har Kristin gjort sitt skånska idiom fruktat och vördat på Hötorget? Hon berättade i dag, att fruarna i ståndet i morse med bävan
