VII.
Det var lördagskväll med vass kyla ovanpå ett häftigt snöfall. Pennskaftet, iklädd kråka och sitt varmaste vinterplagg, kom farande neråt Blasieholmen med händerna djupt nedborrade i fickorna, kort andhämtning och snäva svängar i alla gathörn. Blott en gång hejdade hon farten, det var då hon stannade och neg för nymånen, som blankslipad och strålande stod över Nordiska museet.
— Gör så, att han får bygga den där fattiggården, bad hon ödmjukt.
Kristin kom och öppnade på hennes ringning med en vänlig och hemmastadd nick. Hon skulle blivit mycket besviken, om det dröjt en vecka, utan att Pennskaftet visade sig, och hon hade nu hunnit vänja sig vid det besynnerliga faktum, att hennes besök kunde inträffa alla tider på dygnet. En dag hade Kristin uppenbarat sig på pensionatet och hämtat hem till sig ett par nattdräkter och en omgång kläder av Pennskaftets, ty hon hade lärt av erfarenheten, att denna mycket väl kunde uppenbara sig klockan elva på natten, genomvåt och uttröttad efter en vandring med polisen — den kvinnliga påstod hon själv — eller efter att ha jagat någon i hast viktig bliven person över alla malmerna.
