blixtar genomkorsa luften, åskan dundrar, och Neptunus med sin svit af hafsgudomligheter sjunker ner i de upprörda böljorna. Detta lifliga skådespel verkade till den grad uppskakande på det tripolitanska sändebudet och hans medfölje, att de till publikens stora häpnad hals öfver hufvud störtade ut ur sin loge och bort ifrån teatern, försakande nöjet att bevittna operans afslutning. En annan anekdot från en senare föreställning förtäljer: När Pelée i fjärde akten på Jupiters befallning blifvit af furierna under deras vilda fackeldans fastsmidd vid en klippa samt öfverlämnad åt fasa och död, uppstiger Neptunus ur hafvet och sjunger:
"Jag sträfvar ej i makt att vara Jofurs like,
blott jag i ädelmod ej mindre är än han.
Pelée! du utan tvång bör lifvets nöjen smaka —
Det fria lif du mist jag ger dig nu tillbaka."
Därefter vidrör han med sin treudd Pelées kedjor, som genast sönderfalla. Då kunde en af stående parterrens åskådare ej undertrycka sina upprörda känslor, utan utbrast i hänryckning: "Tack, du redlige gubbe, som frälste den hurtige karlen!"
Låt oss nu se till, hvad man om de respektive rollernas framställare kan få veta genom samtida anteckningar eller muntliga traditioner. En blick på personförteckningen visar oss, att Thetis utfördes af fru Olin, Kärleken af hennes unga dotter och Eko af hennes syster, mamsell Lillström; Karl Stenborg spelade Pelée, hans bror Nils Merkurius; Lalin var Jupiter, Nordin Neptunus, Björkman öfversteprästen i Ödets tempel; hofmän och gudar
