gjort på allmänhetens sinne. Med ett ord det är fägnesamt att se, att vårt svenska skådespel på en så kort tid vunnit sådan förkofran. Dansörerna och dansöserna äro ej obehagliga och dansa med ackuratess. De lofva att blifva med tiden ganska goda. Jag talar ej om herr Gallodier och madame Soligny, hvilkas talang min herre redan känner, men sedan jag nu gifvit det rättmätiga beröm jag skyldig är, tillåter väl min herre mig att kritisera allt det öfriga...", hvarefter han afslutar uppsatsen med ett lätt raljeri öfver pjäsen.
Publikens tillopp till de följande representationerna var ofantligt, och de som ville abonnera en hel loge måste anmäla sig flera veckor förut. Man spelade den tiden opera två gånger i veckan, och tjuguåtta gånger å rad gafs "Thetis och Pelée", utan att publiken tröttnade.
Att fru Olin vann en sådan storartad framgång var kanske mindre underligt, då man besinnar, att hon sjungit offentligt ehuru anonymt flera gånger redan under sjuttonhundrasextiotalet vid de årligen återkommande frimurarekonserterna och vid de s. k. kavaljerskonserterna i riddarhussalen. Publiken hänfördes redan då af hennes sköna stämma, hennes härliga sångkonst och hennes tjusande apparition. I den unge skalden Johan Gabriel Oxenstiernas dagbok läser man följande under den 19 november 1769: "Jag var i dag på kavaljerskonserten, så kallad emedan han endast uppföres af musikälskare och ej af någon af kapellet. Fru Olin sjöng därvid. Jag tror knappt, att Italien har någon
