116
fjädrar och slöja. 1700-talets teaterdräkter voro nämligen särdeles rika och glänsande, bisarra och ofta löjliga, ty att ge dem ens en skymt af historisk sanning brydde sig skådespelarna lika litet om då som under föregående tider. Folk med god smak började emellertid högljudt fordra en förändring härutinnan, och de stora franska skådespelarna Lekain och m:lle Clairon gjorde början omkring midten af århundradet. Den senare afskaffade styfkjolen, som man dittills ansett alldeles oumbärlig för den tragiska kostymen, och Lekain befriade sig från fjäderbuskarna och glitterguldet, hvarmed tragikern belastade sitt hufvud för att bli en eller två fot högre. Sedan denna minnesvärda tidpunkt blef kostymen mer och mer verklighetstrogen utan att därför vara mindre imposant eller mindre lysande. Lekain lär ha laggt ner mer än femtiofemtusen livres på sin tragiska garderob, och skådespelaren Bellecour hade för en enda dräkt betalt trettio tusen francs. Man förstår, hvarför teaterkostymerna behöfde hjälpas upp af glitter och lysande färger, om man betänker, att scenen var jämförelsevis mörk, då den illa upplystes af talgljusen, som en teaterdräng måste putsa litet emellan. Man var för öfrigt så van vid ljusputsarens framträdande, att åskådarna icke fästade den ringaste uppmärksamhet vid honom. Den af Lekain och Clairon påbörjade reformen att i dramer med antika ämnen uppträda i tidstrogen dräkt genomfördes af franska scenens största skådespelare, Talma, och man slapp därefter se t. ex. romerska senatorer framträda på scenen klädda såsom parissprättar från 1600- och 1700-talen. Från
