122
Fadern var ryttmästare vid Skånska husarerna. Men tråkiga familjeförhållanden, föräldrarnas skilsmässa och iråkade ekonomiska svårigheter förde döttrarna tidigt på villovägar. Den äldre, Beata Charlotta, hade först försökt sig i baletten och sedan i kören dock utan någon framgång. Men alldenstund hon var både kvick och liflig samt mycket vacker, ville konungen få utrönt, om hon möjligen vore lämplig för talscenen. Han anmodade därför hoffröken Marianne Aurore Uggla, som var en förträfflig sällskapsaktris, att med henne inöfva Mechtilds roll, i hvilken fru Olin nyss excellerat, och befaller så plötsligt, att pjäsen skulle repeteras. Gjörwell berättar i bref till Alströmer, att Stenborg dristat sig fråga konungen, hvem som skulle bli Mechtild, och då han fick till svar: "m:lle Eckerman", lär han gjort "en dédaigneuse grimace" och förklarat, att han glömt sin roll. Men samma sagesman omtalar, att konungen, som mer än väl visste, hvar skon klämde, skulle ha svarat: "Fy, fy! lille Stenborg, som så kan glömma! Och jag, som har så mycket att tänka på, kan hela 'Birger jarl' utantill. Var god och lär sig rollen väl, ty jag vill låta spela pjäsen i vinter flera gånger." Nu blef det ett hiskligt spektakel. Hela personalen råkade i uppror öfver, att en flickslinka från kören skulle blifva premiäraktris. Fru Olin rasade öfver, att en af hennes glansroller på detta sätt beröfvades henne och rörde upp himmel och jord, men ingenting hjälpte. Den 1 december uppfördes "Birger jarl" och mamsell Eckerman spelade sin svåra roll alldeles utmärkt. Både hofvet och den öfriga publiken voro förtjusta,
