INLEDNING
Hos alla folk, äfven de mest obildade, finnes af naturen nedlagd en böjelse för att mimiskt eller plastiskt med sång eller tal framställa tilldragelser ur kulten eller lifvet, och det är rätt egendomligt att lägga märke till den omisskännliga likhet, som uppenbarar sig i den dramatiska framställningens tidigaste utveckling hos vidt skilda folkslag och ifrån hvarandra långt aflägsna länder. Begynnelsen till det poesirika och formsköna grekiska dramat skiljer sig i intet väsentligt från de nordamerikanska indianernas religiösa fester, och fastlagsupptågen i det civiliserade Europa hafva sin motsvarighet hos Söderhafsöarnas vildar.
Äfven i vårt gamla Sverige kan man i längst förflutna tider finna spår af denna dramatiska fantasi i dikt och lek. Redan i några af Eddasångerna upptäcka vi dem, såom i Skirners friarfärd, Reidmars ordskifte och framförallt i Loketrätan eller Ägers dryckesgille, där Loke skoningslöst blottar Asagudarnas svaga sidor, och där den slutligt anländande Tor med sin höjda hammare tystar smädarens mun och drifver honom ur salen.
Om vi i dessa vår litteraturs äldsta lämningar kunna skönja vissa dramatiska anlag, är detta än mera fallet med de af förfäderna omhuldade folklekarna, framförallt dansleken, hvilken omtalas redan i de gamla sagorna. Dess äldsta form tycks hafva varit, att någon eller några sjungit en visa
