Sida:Personne Svenska teatern 1.djvu/16

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

12

samt genom miner och åtbörder sökt uttrycka däri skildrade händelser eller känslor, under det att de öfriga dansande genom omkvädet framhållit den stämning, som ligger i innehållet. Sedermera utbildades den därhän, att man i alla dess enskildheter dramatiskt utförde visans innehåll. Så var fallet t. ex. med "Herr Karl eller klosterrofvet", hvilken, efter hvad Geijer och Afzelius förtälja, ännu i början af adertonhundratalet "ofta utfördes af ungdomen i landsorterna såsom mimiskt skådespel"; så äfven med "Skön Vendela", hvilken af Rydqvist särskildt framhålles såsom ett litet kärleksdrama af sann och rörande skönhet. Gustaf Ljunggren omtalar, att en isländare, Brand Thorkelson, i början af elfte århundradet hittade på en lek, kallad Syrputhing, som var ett slags narrspel, hvari hela lagstiftningsväsendet och tingsordningen på ett löjligt sätt efterhärmades. Denna lek mottogs med stort bifall och sysselsatte hvarje afton granngårdarnas ungdom under en lång tid.

Trots flerfaldiga försök under seklernas lopp utvecklades dock aldrig dessa dramatiska anlag till ett verkligt folkdrama, beroende på en mängd samverkande orsaker. Svenskens hela sinnesart är ovillkorligen mera lyriskt än dramatiskt anlagd. Därför heter det också ständigt om de svenska dramerna från äldre tider, att de lyriska partierna äro af stor skönhet, men om den dramatiska kompositionen, om genomförd karaktärsutveckling säger man helst ingenting alls. Dessutom saknade vi alldeles det rörliga, brusande folklif, som sydligare länder under ett mildare luftstreck äga, och som genast bildar en