nöjeslysten publik. I vårt glest befolkade land med dåliga färdvägar och ett hårdt klimat kommo invånarna icke ofta i beröring med hvarandra. Förströelserna och tidsfördrifven blefvo därför helt naturligt af mera enskildt slag, liksom de också endast sällan kunde förekomma under befolkningens ständiga kamp mot en karg natur. Hufvudstadens folkmängd ökades nog under tidernas lopp, men var ändå ej så särdeles talrik. Den var för öfrigt starkt uppblandad med utländska beståndsdelar, hvarför också främmande skådespelarband med fördel kunde uppehålla sig där och omintetgjorde genom sin rutin i sin mån hvarje inhemskt trefvande försök till täflan. En stor olägenhet var också, att Stockholm saknade ett universitet. Därtill kom, att vår politiska storhetstid, som annars varit så gynnsam för alstrandet af ett fosterländskt drama, var för kort, för att den ansats därtill, som onekligen visade sig, skulle kunna hinna fullt utveckla sig. Det är också därför vi sakna en nationell folkmask sådan som Frankrike hade i sin Jean Potage, Tyskland i Hans Wurst, England i Jack Pudding, Holland i Pickelhering och Italien i signor Maccaroni, alla märkligt nog uppkallade efter de olika nationernas favoriträtt. Först mot slutet af sjuttonhundratalet framträdde under Bellmans och Hallmans diktning de populära gestalterna af en korpral Mollberg, en Fredman, en Nasenblom m. fl., för att århundradet därefter följas af den omtyckta Lundströmsfiguren och den ej mindre gärna sedde Kolingen. Betecknande för de lokala förhållandena är, att de allesammans fått sin säregna färg genom den svenska nektarns inverkan.
