statister och komparser, i lysande dräkter, solisternas briljanta sång och spel, den härliga musiken, allt detta inramadt i Desprèz' förträffliga dekorationer verkade fullkomligt elektriserande på publiken. Memoarer och bref från den tiden öfverflöda af berättelser härom. En förtjust resande skrifver i Stockholmsposten:
"Gud! — hvad mitt öga sett — hvad hela själen rönt!
hvad prakt — hvad majestät — hvad är ej Gustaf Vasa.
Har snillet mera högt, har känslan mera skönt,
kan något väcka mer förtjusning — ömhet — fasa —
Gudomeliga scen! Nationens heder blif,
blif vittne af vår Gustafs ära —
Jag själf skall i mitt bröst den tanken alltid bära,
att denna synen var den skönsta i mitt lif."
I teateralmanackan för 1787 läses: "Gustaf Vasa" är den enda nya opera, som förledna året blifvit uppförd, men också den i alla hänseenden mest lysande, som ej allenast här i Sverige utan tilläfventyrs också utomlands någonsin blifvit sedd. Detta omdöme är hvarken förhastadt eller smickradt. Alla härvarande utlänningar såväl som den delen af våra egna, som med uppmärksamhet rest i andra länder, instämma härmed; och hvad allmänheten vidträffar, som är den egenteliga och ojäfaktige domaren, så hafva några och trettio representationer nogsamt bevittnat dess tycke för detta skådespel. Ett sådant allmänt bifall har gifvit anledning till flera dramatiska arbeten, hämtade ur svenska historien, och hvilka innan kort torde komma i dagen." Ristell skrifver i sina anekdoter: "Tilloppet vid denna opera
