besynnerliga uttryck, såsom t. ex. 'du är så dum som en strutsmage', 'du är så glad som en ny fiol', och flera andra, hvilka jag ej för ögonblicket kan erinra mig, men som äro de ena värre än de andra och utmärka sig alla för oerhörd dumhet. Jag kommer nog ej att ofta besöka detta spektakel, redan vid första akten fann jag det odrägligt. Pjäsen hette 'Hon vill och hon vill inte', en titel som redan i sig själf förbereder på det dumma innehållet, hvarom man dock ej kan göra sig en föreställning, förrän man sett den." 1784 gaf han Calderons "Lifvet en dröm", som först 1856 uppfördes på den kungliga scenen. Om allting annat svek, var gubben Seuerling dock alltid säker att draga den stora publiken till sig, när han gaf det gamla skådespelet från slutet af 1600-talet: "Verldenes skapelse" med syndafallet till ämne, och hvari man fick skåda både Gud fader och Adam och Eva och Ormen och Lucifer och andra vackra saker. Dess nära släktskap med medeltidens mysterier är påfallande. Ifrån Seuerlings återgifvande af denna gamla dram, eller såsom han själf helt naivt på affischerna kallade den: operacomique, finnes ett par historier, som möjligen kunna roa.
Den aktör, som spelade Adam hade en afton tagit sig litet för mycket till bästa, men gått upp på teatern, klädt sig färdig och lagt sig på sin plats såsom Adam, men insomnat. Seuerling, som naturligtvis spelade Gud fader, kommer in på scenen klädd i sin kostym, bestående af nattmössa och en brokig nattrock, ser att Adam finnes där han skall vara och låter ridån gå upp. I enlighet med sin roll ropar han sedan: "Atham!". Men Adam rör sig inte
