194
"Det är oemotsägligt den bäste comédien, som för närvarande existerar", och Schering Rosenhane skrifver till systern: "Hans utseende, åtbörder, spel, deklamation, allt är utan vank och lyte. Hvar och en, som har det minsta korn god smak, måste beundra honom och röras af honom till tårar." Sedan han återvändt till Paris, blef han 1795 medlem af Franska institutet och var ännu på sin ålderdom parisarnes förtjusning. 1801 blef han professor vid Konservatoriet, lämnade scenen 1806 och dog 1812. Han författade icke mindre än tjugusex pjäser, som visserligen sakna högre konstvärde, men äro gjorda med god blick för det sceniska, och flera af dem blefvo mycket omtyckta här i Sverige såsom "Sargines", "Klosteroffren", "De ädelmodiga bönderna", "Häftige friaren", m. fl. Monvel var far till den berömda m:lle Mars, och bland hans lärjungar kunna vi erinra oss den store Talma. Monvel åtföljdes hit af en trupp på femton personer, hvilka dock växlade under årens lopp. De uppträdde första gången den 11 augusti på Drottningsholms teater, då Monvel spelade Orestes' roll med en sådan glöd och inspiration, att han efter pjäsens slut måste afsvimmad bäras ifrån teatern. Fransmännen spelade sedan omväxlande på Drottningholm, Ulriksdal och Gripsholm samt någon gång äfven på Operan intill hösten 1783, då de ställdes under Kungliga teaterns styrelse, och Bollhusets scen uppläts till deras föreställningar. Dessa började den 3 oktober och fortgingo två gånger i veckan (onsdag och fredag) ända till den ödesdigra 16 mars 1792. Det franska spektaklet blef en mötesplats för adeln och den högre
