kan påpekas, att de Broen, fast det patetiska just den tiden var förhärskande i den sceniska konsten, både i skrift och genom exempel ifrade för naturlighet i spelet och talet. Med Leopold hade han häftiga tvister i detta ämne med anledning af det sätt, på hvilket han återgaf titelrollen i dennes "Oden". På detta område var han den förste vägbrytaren för natur och sanning, ehuru man först i midten af förra seklet började hylla hans åsikt. De Broen skildras
Samuel Ahlgren.
dessutom såsom en hederlig man, och, hvad ej var så alldeles vanligt bland scenens folk på den tiden, en exemplarisk make och familjefader; men han var därjämte en den allra värste bråkmakare i sitt förhållande till förmän, kamrater, ja, hela den öfriga mänskligheten, med undantag af två, summa två personer: kungen och hans hustru. Den tidens bref, memoarer och anteckningar öfverflöda af komiska berättelser och anekdoter om de Broens rojalistiska känslor, framhäfda i tid och otid, om hans oroliga lynne och befängda upptåg, och vi skola sedermera
