katedralskolorna torde väl ännu få anses såsom en oafgjord fråga, om ock alla omständigheter tala därför.
Det äldsta dramatiska arbete vi äga kvar är den af Klemming i hans bibliografi öfver Sveriges dramatiska litteratur införda dikt: "Om en syndare, som undfick nåd", hvilket sannolikt uppförts vid någon af kyrkans talrika Mariafester under senare hälften af fjortonhundratalet. Från femtonhundratalet finnes bl. a. "Enn Lustigh Comedia om Doctor Simon", som, att döma af prologen, tydligen gifvits af kringvandrande svenska skådespelare. Doktor Simon är öknamn på en elak bondhustru, som använder karbasen på sin mans ryggbast. Sedan bonden till åskådarnas fröjd och gamman slutligen fått sig ett duktigt kok stryk, uttalar epilogen den fromma önskan, att med det stundande nya året doktor Simons välde för alltid måtte vara slut.
Efter reformationens införande blef hos oss
liksom i Tyskland vanligt att vid skolor och universitet
uppföra skådespel på latin och grekiska, dels för att
de studerande måtte öfva sig i språket, dels för att
få vana att skicka sig i lifvet. Luther själf ansåg
teatern lämplig såsom uppfostringsmedel, och
Melanchthon yttrade, att näst bibeln funnos inga
nyttigare böcker än tragedier. 1572 års kyrkoordning
gillade, att djäknar och unga personer öfvade sig med
komediers och tragediers gifvande, "så att både de
som spela och de som åskåda däraf taga
undervisning och rättelse". När Gustaf II Adolf 1620
förfrågade sig hos biskoparna om medel att befordra
lärdom och kunskaper i riket, föreslogo dessa i sitt svar,
enligt exempel från utländska universitet och såsom
