222
sig således om Dramatiska teatern. Den börjar med att omtala de klena recetterna beroende på ”att promenaden dragit till sig åskådarna, och att värmen i luften förkväfde aktörerna”. Därefter berättar han om de häftiga scener, som ägt rum, därför att aktörerna icke ville under den varma årstiden spela mer än en gång i veckan. I synnerhet uppträdde Schylander på ett högst opassande sätt i ordningsmannens rum ”med hatten på hufvudet, under eder och svordomar, med näfvens slående i bordet”. Och då gunstig herrn för detta sitt olämpliga uppförande ådömdes arrest på högvakten, förklarade han, som förut varit tullinspektor i Finland, att han såsom adelig vederlike endast kunde ditföras af en underofficer och åtta man. I sin klagoskrift till baron Armfelt öfver denna behandling skrifver han: ”Jag, som är van att lyda och äfven i kraft af mitt embete att befalla i Kgl. M:ts och Kronans tjänst, efter Lag och Laga stadgar, uppammad vid Cameralia och Lagfarenhet, mig har det händt, att, då jag... etc. — blef jag därför manad i arrest på en façon, som förskräckte hela hufvudstaden... etc.”
Påföljande månad ägde ett nytt uppträde rum, denna gång dock af mera komisk beskaffenhet, hvari de Broen med sina rojalistiska känslor spelade hufvudrollen. För att fira drottningens namnsdag hade aktören Björn sammanskrifvit ett lustspel med sång i en akt kalladt ”Landstigningen”. De Broen fick emellertid den idén, att pjäsen skulle ges på Ulriksdals slott, där drottningen vistades. Direktionen afslog detta hugskott, och då ingenting hjälpte, begaf han sig till prinsessan Sofia Albertina, som gaf ett
