var för Caspers del travesterad till:
”Färr schall ein stifel plife
färrpittedt till ein schu,
färr'n jaeh schall äffergife
tich red und hvit vallmu.”
Naturligtvis fanns det en hel mängd godt folk, som, ovana vid dylikt författarskap, blefvo högeligen stötta öfver den fria och ibland något råa ton, som fanns där. Man kan lätt förstå dessas bestörtning, då vid en fest, som hertigen af Östergötland gaf för att fira konungens återkomst från Finland, den Hallmanska parodien uppfördes. Åtskilliga bland de förnäma åskådarna funno också anrättningen något för amper, ehuru konungen lär ha skrattat godt åt den fyndighet, hvarmed parodien blifvit verkställd, Stenborg råddes att ta upp den beryktade pjäsen på spellistan och gjorde det också ”på mångas begäran”, såsom det hette i annonsen. Det öppna sinne för folklifvet i dess mer burleska gestalt, som genomgår hela stycket, slog an på den stora publiken, och genren gjorde stormande lycka. En lika stor triumf vann Hallman med sin komedi ”Finkel eller det underjordiska brännvinsbränneriet”, där han lägger i dagen en rik komisk kraft och uppfinningsförmåga. Det säges, att han till urbild för sin hjältes stallbroder, den lärde och fridsälskande försupne magister Nasenblom, tagit en sin samtida, den kände apotekaren på Kungsholmen Gottfrid Hahr, som lär utmärkt sig för en storståtlig karbunkelnäsa, enligt sägen förvärfvad genom servering af magstärkande
