storskräflande men också lika rädda för hvarandra. Grefven talar, som sig bör, på alexandriner, poeten på den då hos oss länge förgätna hexametern.
Telée.
Hej! jag ä’ rasande, hi, ha, hej! jag fruktar för ingen!
Jag skall sticka och stöta och hugga och piska och prygla.
Jag skall visa, hur svårt det är att nappas med skalder,
ty de veta att sköta perfekt så värja som penna.
(Han går närmare inpå grefven, som med ena armen håller
Petis framför sig och parerar framför henne med sin käpp.)
Grefven.
Håll upp, mordanta fä! ditt hjärteblod skall strömma;
jag gör en flankonad — då är din lycka gjord.
Håll upp! jag eljest skall din skaldeåder tömma,
så visst min stamfar åt vid själfva Odens bord.
Jag skall, je vous assure! dig skimpa till kalops
och hugga näsan af, så du skall bli en mops.
Telée.
Mopsa mig hit och kalopsa mig dit, jag fäller ej modet;
jag skall låta er känna, seigneur! det Apolliska blodet.
Det är äldre än Odens och allt, det vill jag bevisa:
ty min stamfar var rikspoet hos drottningen Disa.
Akta ert lif, seigneur! jag stöter er ner som en fluga.
Tredje akten, som är den lustigaste, spelar i Kloka gubbens hemvist i Skinnarviken och inledes med en kör af gamla käringar och gubbar:
Vårt hokus pokus ingen vet,
det är och blir en hemlighet.
- - - -
