264
begåfning för poesi, och en sådan vill man utestänga blott därför att han på ett fulländadt vis kommer att utföra Joads roll. Är det icke underligt, man tolererar bodbetjänter, men icke en person som är skådespelare? Konungens maktspråk har behöfts för att han skulle få tillåtelse att bevista assembléen." Anm För alldeles samma intolerans blef skådespelaren Ahlgren utsatt. Hochschild berättar i sina memoarer för januari 1788, att, "då flera personer funno hans närvaro anstötlig, tillsade öfverståthållaren honom att förfoga sig dädan. Denne afpassade konungens ankomst och knäföll för honom i trappan samt i hastighet föreställde all den skada, som Dramatiska inrättningen skulle lida, då dess idkare blefvo så skymfligen handterade. Konungen, utan afseende på den dementi riksrådet Sparre erhöll, tillät Ahlgren att åter uppkomma i assembléen, och ehuru konungen sökte explicera sig härom med riksrådet Sparre, blef likväl allmänheten häraf så stött, att de sedermera förnyade försöken till sådana assembléer alldeles förföllo." Vi böra därvid ihågkomma, att både Stenborg och Ahlgren förut varit statens ämbetsmän och ännu buro sina titlar som sådana. Många af de sceniska konstnärerna frågade icke mycket efter denna missaktning för deras yrke, men andra kände den desto djupare, och i den tidens teaterkalendrar ser man ofta artiklar både på vers och prosa, som lifligt taga skådespelen och dess idkare i försvar. Hvilka åsikter man må hysa om dessa personer såsom människor och konstnärer, får man dock aldrig förgäta, att det var de, som under snillekonungens eget hägn lade
