270
svärd, ställes att vakta ingången. Därefter följer ett stumt spel, hvilket på följande sätt beskrifves i scenanvisningen: "De gå långt bort från paradiset och sätta sig ner, sorgsna och förvirrade. Därpå tar Adam en hacka och Eva en kratta och börja arbeta i jorden och så säd. Därefter hvila de sig en stund, liksom om de vore uttröttade af arbetet, och deras ögon äro fulla af tårar. Tid efter annan betrakta de paradiset och slå sig för bröstet. Då kommer helt oväntadt djäfvulen och planterar törnen och tistlar på deras åker, som utgöres af några skoflar jord, hvarpå han går sin väg. När Adam och Eva återkomma till åkern och få se törnena och tistlarna, kasta de sig på marken, fattade af en våldsam bedröfvelse, och sätta sig ånyo, i det de slå sig för bröstet och på låren, sålunda uttryckande sin sorg genom sina åtbörder."
Att slå sig på låren för att uttrycka sin sorg var en för medeltiden egendomlig gest. Då kejsar Fredrik på kyrkomötet i Lyon 1245 dömdes förlustig sin krona, berättar en samtida historieskrifvare (Mathieu Paris: Historica maiorum), att hans ombud upphäfde jämrande klagorop, några slogo sig på sina lår, andra för sitt bröst, och de kunde knappast återhålla sina tårar.
Adam och Eva dö omsider, och djäflarna fängsla deras kroppar och släpa dem till helvetet, där det nu blir ett fasligt larm och tjut. En tjock rök bolmar ut från helvetestornet. Man slår kittlar och grytor emot hvarandra, och första delen af dramat slutar med ett sataniskt oväsen. Andra delen behandlar Kains och Abels historia och ändar med att djäflarna föra bort äfven dem i enlighet med kyrkans lära, att gamla testamentets personer skola i helvetets förgård afvakta Kristi ankomst. Tredje delen består af det gamla profetdramat och är i dramatiskt hänseende ointressant. Prästen uppläser från predikstolen den helige Augustinus' omvändelsepredikan till judarne. Kyrkokören svarar, och prästen framkallar profeterna i tur och
