Sida:Personne Svenska teatern 1.djvu/28

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

24

än tio upplagor. I företalet till sitt tredje opus, "Swanhuita", som första gången uppfördes vid Eriksmässomarknaden 1613, berättar Messenius, att han ämnade författa hela Sveriges historia i femtio komedier och tragedier och "dem offentligen exhibera". Han hann emellertid icke med mer än fyra, emedan han på grund af de skandalösa trätorna med professor Rudbeckius 1613 förflyttades till Stockholm. Det sista af hans studenter den 3 och 4 maj 1614 i Stockholm uppförda skådespel, "Blancka Märeta", har han tillägnat dem. Hur omtyckta Messenius' skådespel än voro på sin tid, äro de för våra dagars smak fullkomligt onjutbara.

Bland de svenska historiska dramerna under närmast följande tid kunna vi lägga märke till tvenne af eloquentiæ professorn, sedermera biskopen i Linköping, Andreas Prytz. Det ena är "Olof Skottkonung", som 1620 uppfördes i Stockholm i sammanhang med festligheterna vid Gustaf II Adolfs förmälning med Maria Eleonora, och som i dramatiskt hänseende öfverträffar Messenius' dramer. Det andra är "En lustigh Comoedia Om then Stormechtighe Sweriges ... Konung Gustaf Then Första...", som gafs, då Uppsala universitet 1621 firade det hundraåriga minnet af Sveriges befrielse genom Gustaf Vasa. De i detta stycke förekommande folkscenerna äro skrifna på dalmål och märkvärdiga såsom det äldsta sammanhängande prof på svenskt folkmål vår litteratur äger. Hur uttråkad man var af bibeldramerna, och med hvilken förkärlek de världsliga komedierna omfattades, kan man se bl. a. af att vid prästmötet i Kalmar år 1632 till afslutning