jungfrur gå till mötes, då de ge korgen åt ärlige män, torde vara omarbetadt enligt tidens smak efter ett långt äldre original med en mera burlesk afslutning.
Den skådebana, som de vandrande teatertrupperna den tiden använde, liknade till sina grunddrag den, för hvilken Shakspere skref sina dramer. Den bestod helt enkelt af en estrad uppbyggd i åskådarrummet, som vanligtvis var värdshusgården, och mot fonden afslutad af ett scenparti, täckt af ett sluttande tak. På denna fond funnos tvenne dörrar och mellan dem en fördjupning, hvilken vid vissa tillfällen kunde användas såsom en inre scen, men vanligtvis doldes af det förhänge, som täckte hela fondväggen. Ofvanpå denna fördjupning fanns en balkong äfven försedd med förhänge. Kulisser och ridå funnos icke. Endast genom detta inre rum och balkongen ofvanpå var det möjligt att på en för öfrigt dekorationslös scen ge någon illusion åt vissa scener i Hamlet, Julius Cesar, Romeo m. fl.
Utom det förutnämnda Hans Jacobis bref af 1506
äga vi från slutet af samma århundrade ett par
andra meddelanden om teaterföreställningar i Sverige.
Michael von Bretten, som var sekreterare vid den
beskickning kurfursten af Pfalz 1592 sände att
öfvervara hertig Karls förmälning i Nyköping med
prinsessan Kristina af Holstein-Gottorp, omtalar i en af
honom 1610 på trycket utgifven bok, att vid detta
tillfälle engelska komedianter och akrobater
uppträdde med sina sedvanliga tidsfördrif och aflade
äfven prof på sin fäktkonst. Abraham Brahe har i
sin dagbok uppgifvit, att då konung Sigismund
