uppsattes med lika mycken prakt som den förra. Lyxen i dessa baletters iscensättning var så stor, att den till och med väckte förvåning hos de främmande sändebuden och omnämndes i deras rapporter såsom någonting alldeles underbart att skåda. Det mest beundransvärda i dessa baletter var emellertid Stiernhielms behandling af det svenska språket, hvilken blef epokgörande för hela den svenska vitterheten, och som Carl Rupert Nyblom så ypperligt karaktäriserat i de kärnfulla stroferna:
"Och fast af Hellas lyror han lånt sin takt,
har tankens malm han brutit ur eget schakt,
och språkets järn han format med odlingens hammar.
Det är ibland som såg man vid rytmens fall
en nordisk smedja, skakad af släggans skall,
när som en kvast af eld ifrån härden det flammar."
I maj det året ankom till Stockholm ett lefvande lejon, föräradt till drottningen af d. v. fältmarskalkslöjtnanten Königsmark, hvilken tagit det såsom krigsbyte vid stormningen af Prag. Åt den långväga främlingen uppfördes i södra slottsgrafven ett hus af tegel och korsvirke, som längre fram kom att spela en roll i den svenska teaterns historia. Än så länge uppfördes där endast djurstrider, då man fick se, ibland i de bägge drottningarnas höga närvaro, björn och buffeloxe kämpa mot det arma lejonet, som de ganska illa tilltygade, dåsigt som det var af det kalla klimatet. Till och med "en liten brokot ko" förmådde jaga det från den ena ändan af buren till den andra, efter hvad kammarherre Johan Ekeblad berättar. Björnen däremot tycks hafva varit en vild
