på slottet och hos änkedrottningen, ibland ett par gånger i veckan. Danske ministern Peder Juul berättar, att själfva långfredagen 1653 spelades italiensk komedi hos de la Gardie på Jakobsdal (n. v. Ulriksdal). Det engelska sändebudet Whitelock, som vistades här 1653 och 1654, omtalar i sin dagbok, hur han på hofvet tjusades af de franska och italienska sångarna. "Flera kastrater läto där höra sig", skrifver han, "och madame de la Barre, en fransyska, samt hennes bror sjöngo öfvermåttan väl". Han berömmer också på flera ställen kapellets prestationer. Äfven signor Bandini och fransmännen Beaumont och Munie voro mycket omtyckta. Dessa konstnärer uppförde på hofvet de då moderna italienska operorna samt gåfvo prof på sin förmåga i Commedia dell' arte, ett slags improviserad komedi med stående masker såsom Arlecchino, Pantalone, Colombina m. fl.
Teaterkostymen var för öfrigt då liksom under medeltiden symbolisk och allt annat än stilriktig. Tidens egna pittoreska dräkter gjorde sig förträffligt på scenen, och man tillade endast ett emblem, en fjäderprydd hjälm, ett skärp eller en mantel för att utmärka personernas olika lefnadsställning eller sysselsättning. Allongeperuken bars af greker och romare liksom af medeltidens riddare. Till kostymen hörde korta benkläder af sammet, hvita strumpor och halfstöflar eller skor med stora spännen. Detta brott mot tidstroheten förefanns icke blott hos de kringvandrande banden utan äfven hos hofvens skådespelare, till och med i Paris, där dock
