50
sextonhundratalsscenen karaktäristiska ridån mellan den främre och den bortre scenen och några dekorativa uppställningar i fonden. En revolution inom teatertekniken försiggick i Italien i början af femtonhundratalet. Förut hade där hvarje skådespel uppförts inom en för dess genre lämpad stående dekoration, den s. k. scena tragica, comica och satyrica. Men genom att man hittade på att använda sig af avantscengardiner, som drogos för, kunde dekorationsförändring ske under loppet af dramat, och därmed var utvecklingen till vår moderna scen möjliggjord. Detta skedde första gången hos Leo X i Rom 1518 eller 1519 vid uppförandet af ett drama af Ariosto. Den holländska sextonhundratalstypen står således emellan de engelska komedianternas ridålösa utbyggda scen med fördjupningen och balkongen i fonden och den italienska perspektiviska scenen med frontridå.
I februari 1667 invigde de vår första fasta scen genom ett på holländska språket skrifvet skådespel med en prolog kallad "Stockholms Parnass ofte Inwijdingh van de Konincklijcke Schouburg", tragikomedien "Orondaat en Statira" och till sist en epilog: "De Danckbaarheit nyt naam van de Konsten". Emellertid afreste truppen redan i juni och återkom icke förr än 1674, då hofvet ofta bevistade dess föreställningar. 1675 bröt kriget ut, och därmed tycks konungens benägenhet för dessa nöjen alldeles hafva försvunnit. Hos hofvet och den stora allmänheten fortfor dock smaken för dem och hitlockade därför det ena utländska sällskapet efter det andra, tyskar, holländare och till och med en italiensk trupp på tjugu personer under ledning af Sebastiano del Scio.
