"Den olyckeligen gifte Putzdrummel", hvilket, enligt Henrik Schücks åsikt, såsom dramatisk produkt står kanske högst bland sextonhundratalets lustspel. Det har en plump, men onekligen kraftig komik, som stundom påminner om Holberg, om hvilkens "Henrik och Pernille" själfva ämnet starkt erinrar. Truppens verksamhet hade dock sina obehag. Skådespelaryrket hade ett dåligt anseende, och det stötte därför många för hufvudet, att studenter skulle ägna sig däråt. Under Lindschölds beskydd gick dock allt bra, men efter hans död upplöstes truppen 1691. Vid dess sista uppträdande gafs en epilog: "Valete teatern", däri helt öppet omtalas all den afund och vedermöda de fått utstå i Talias tjänst, men Apollo tröstar dem med, att många ädelsinnade skänkt dem sitt bifall.
Så snart studenterna försvunnit, uppenbarade sig genast ett nytt utländskt teatersällskap under namn af "Die Chur-sächsischen Hochteutschen Comoedianten", som kvarstannade i Sverige ända till Karl XI:s död 1697. Dessa vandrande tyska trupper bjödo allmänheten på de litteraturens missfoster, hvilka på 1700-talet gingo under benämningen Haupt- und Staats-Actionen, där man i ett svulstigt språk undfägnades med bloddrypande scener, förhöjda af bataljer och fyrverkerier samt uppblandade med Pickelherings eller Hans Wursts råa och anstötliga putslustigheter, hvilket allt Holberg så förträffligt parodierat i sin "Ulysses von Ithacia". Den storståtliga titeln betydde endast, att det stycket var representationens hufvudpjäs. Efter detsamma utfördes alltid ett lustigt nachspel vanligen af skabröst
