56
de många, blodiga krigen och erinrar om medeltidens mirakelspel, där alltid en eller flera måste halshuggas eller rådbråkas för att publiken skulle blifva nöjd.
1697 brann Stockholms gamla slott, och då gick samtidigt Lejonkulans teater all världens väg.
De första åren af Karl XII:s regering utmärkte sig för ett muntert och lysande hoflif, som utgjorde en bjärt kontrast till faderns stränga och sparsamma hofhållning. För att förläna det än mera glans försökte öfverintendenten Nikodemus Tessin öfvertala den unge konungen att inkalla en teatertrupp från Frankrike, hvars sceniska alster ansågos såsom de förnämsta i sitt slag, ehuru de här ytterst sällan blefvo spelade. Slutligen gaf konungen sitt bifall, emedan han sommaren 1699 väntade besök af flera furstliga personer. Efter långa underhandlingar med en mängd franska landsortstrupper anställdes slutligen ett under aktören Rosidors ledning stående sällskap af närmare trettio personer. Mot en årlig aflöning af 18,000 livres jämte respenningar skulle de spela två gånger i veckan på hofvet, men öfriga dagar utom helgdagarna fingo de ge föreställningar för egen räkning i Bollhuset, hvars sal de erhöllo tillåtelse att förändra till teater. I Wrangelska palatset på Riddarholmen, där konungen efter slottsbranden tagit sin bostad, inreddes hofteatern med tvenne dekorationer, som införskrifvits från Paris, målade af den store Berain. Den ena dekorationen föreställde ett palats för de allvarliga pjäserna, och den andra ett torg för lustspelen. Genom sättstycken kunde scenen äfven användas för pastoralerna. Den
