Sida:Personne Svenska teatern 1.djvu/66

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

62

Redan nu började prästerskapet uppträda mot dessa förströelser, man började tala om dem på riksdagarna och granska dem i stridsskrifter. Konsistorium i Uppsala beklagade sig 1709 öfver att komedianter tillätos draga ungdomen från deras studier, och ungefär femtio år senare förnyades dessa klagomål med anledning af att ett svenskt teaterband hemsökt universitetsstaden i öfver ett halft år. I januari 1759 utfärdades därför en kunglig befallning, att i de städer, där akademier och gymnasier voro inrättade, fingo "slikt folk icke längre eller kortare tid sig uppehålla". Dock erhöllo de snart tillåtelse till det under marknader och promotioner. Vid riksdagen 1765—66 stred man hos prästerståndet och adeln ifrigt om teaterns nytta eller skada. Den allmänna opinionen tycktes dock icke ställa sig på prästerskapets sida, ty i de allmänna tidningarna såg man då och då teatern högeligen berömmas, och man påstod till och med, att vi kunde hafva lika goda skådespelare som de andra nationerna, om de endast blefvo uppmuntrade. Ty den önskan gjorde sig mer och mer gällande, att en inhemsk teater måtte hos oss upprättas. Genom friherre Anders von Höpkens bemödanden bildades omsider ett sällskap af unga adelsmän, som i Lefebureska huset vid Stora Nygatan under kammarherre von Olthoffs ledning uppförde svenska stycken omväxlande med franska. Först gåfvos dessa förställningar för vänner och bekanta, sedan inbjöds hofvet, och slutligen insläpptes äfven allmänheten. Genom dessa sällskapsspektakler stegrades än mer