humoristisk flicka, som mottager hans hand med villkor, att hon får göra om hans uppfostran och förvandla honom till en svensk man igen, hvartill han samtycker. Komedien väckte ett ofantligt uppseende både genom sin egenskap att vara svenskt original, och därför att man ansåg den innehålla anspelningar på den inre politiken, och den gamla anrika adeln kände sig högeligen sårad af vissa repliker.
Under de närmast följande åren uppfördes på den nya scenen några och tjugu olika stycken, hvaribland mer än hälften voro svenska original såsom "Fröken Snöhwits Tragœdia" och "Torilla eller Regner och Swanhwita", bägge af friherre Erik Wrangel, lustspelen "Fru Rangsiuk" och "Håkan Smulgråt" af Modée, med kraft i karaktärsteckningen och blick för scenens fordringar, om också dialogen emellanåt förefaller något tungrodd; vidare Olof von Dalins komedi "Den afwundsiuke", där han väl i samtalsformen, men hvarken i plananläggningen eller skildringen af de särskilda personerna öfverträffar Gyllenborg och Modée; samme författares tragedi "Brynilda eller Den olyckelige kärleken", en rent pseudoklassisk skapelse, i hvilken författaren behandlat ett fosterländskt ämne helt och hållet efter de franska reglerna. Föröfrigt spelades flitigt Holberg och Molière, och både Corneille och Voltaire förekommo på spellistan. Redan 1733 gafs Holberg i Stockholm, och inom femtio år hade den svenska skådeplatsen tillägnat sig nästan alla hans arbeten för teatern. 1729 trycktes en öfversättning af "Den politiske kannstöparen", och man har naturligtvis antagit, att detta var Holbergs berömde
