72
att komma ut till följd af folkhopen, som stängde passagen." 1753 måste Langlois afstå sina rättigheter åt löjtnanten friherre Hastfehr, som i april erhöll konung Adolf Fredriks bifall till öfvertagandet af teaterns ledning och löfte om hans stöd och hägn, ett löfte som dock ej infriades. Samma år satte nämligen de kungliga sin länge närda önskan i verket att inkalla en fransysk trupp, åt hvilken Bollhusteatern uppläts. Stenborgs begäran, att det svenska sällskapet skulle få begagna scenen de kvällar fransmännen icke spelade, afslogs, och följande år gick "Swenska Trouppens Theater Magazin med dertill hörande Piecer" under klubban. Den 1 september 1753 började den franska truppen sina representationer under öfverintendenten grefve Cronstedts och hofintendenten Adelcrantz' styrelse, och de uppträdde än i Stockholm, än på Drottningholms och än på Ulriksdals lustslott. Inom truppen funnos utmärkta förmågor. Synnerligen framstående både som sångerska och dansös lär fru du Londel ha varit. Hon var dessutom en skönhet af aldra första rangen, med hvilken konungen säges ha blifvit särdeles intimt lierad. Men hofvet var icke nöjdt med dessa franska spektakler, som voro fullkomliga i sitt slag, efter hvad Ehrensvärd förmäler, utan införskref äfven en italiensk opera, som ankom 1754 och spelade hufvudsakligen på Drottningholm. Sålunda gafs därstädes på drottningens födelsedag den 24 juli 1755 en opera, om hvilken i Svenska Mercurius yttrades, att den "af alla teatraliska föreställningar, som någonsin skett i Sverige, ostridigt var den präktigaste". Med denna trupp följde den sedermera i
