76
oss Gustaf Ehrensvärd i sina dagboksanteckningar följande skildring af det svenska skådespelarsällskapets eländiga tillstånd: "Längst in uti staden, där några gamla och nära emot hvarandra svarande ohyggliga hus göra en smal gränd, längst uppe på en vind, där dagern med möda kunde tränga sig fram, där konsten nekat trappor, utan dit man måste klifva på en brant och svag stege, där hade svenska teatern tagit sin bedröfliga tillflykt. Där besöktes den af de gemene, som där råkade sina likar eller för litet penningar fingo tillfälle att se seder afmålade, som liknade deras. Man slogs därstädes som på en gästgifvaregård, ovett hördes som ibland månglerskor, grofhet som ifrån de sämsta krogar och liderlighetens tillhåll. Den betjäntes af likadana personer. Aktörer voro tillkomna ömsom från gäldstugan, ömsom ifrån soldathopen, några perukmakaredrängar och brännvinsadvokater. En adelsman Leijonmarck spelte en bland de sämsta roller, men det var icke något nytt den tiden att se svenska adelsmän spela smutsiga och sämre roller. Aktriser voro hämtade ur tvättstugan och från Barkareby; kläderna lånta ur klädstånd, musiken flyttad från krogbaler. En gammal Stenborg var hufvudman för hela denna sammansättning. Så hade tjugu års vanvårdnad omskapat denna inrättning. Blef någonsin i de större sällskaper fråga yppad att se ett svenskt spektakel, så ansågs en sådan föresats som ett partie de débauche, som en lust att se främmande djur, eller då man är på landet att dansa på bondbröllop. Man besökte svenska teatern för att skratta åt det allra sämsta man sig kunde inbilla. Man lät efter behag
