Sida:Personne Svenska teatern 1.djvu/81

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
77

börja med sista akten af en tragedi och sluta med den första; man hängde den olycklige naken i en vippgalge; Jeppe på Berget låg på en dynghög på teatern; man utviste den aktör man icke tyckte spela roligt nog; då de skulle gråta i tragedien, tvingade man dem att skratta, och vid det löjligaste i komedien betalte man dem för att gråta. Spektatörerna deltogo äfven så mycket i pjäserna som själfva aktörerna. Sådan var den svenska teatern; i sin sena början uppmuntrad men illa uppfostrad, i sitt tilltagande vanvårdad, i sitt aftagande bortglömd och föraktad, och vid sitt lutande fall smutsad, skröplig och öfvergifven."

Men det finns lyckligtvis ingen natt så mörk, att ej en morgongryning kommer efter den. Så äfven här, och den inbrytande ljusningen blef snart förvandlad till en strålande härlig dag. Den glänsande sol, som skänkte den svenska scenen värma och lifskraft, det var den svenskfödde monark, som trots sin franska bildning ägde ett för den fosterländska konsten klappande hjärta, det var snillet på tronen, tjusarkonungen Gustaf den tredje.