86
de bägge titelrollerna, prins Fredrik var domaren, baron Fredrik Nolcken adelsmannen och grefve Cronstedt betjänten. Därefter dansade madame du Londel i ett "pas de deux dans le bas comique", grefve Karl von Fersen sjöng en aria ur "Le carnaval du parnasse", och till sist uppfördes en balett af prinsessan och prinsarna. Det hela lär ha gjort ett fördelaktigt intryck, alldeles som om det varit en verklig teatertrupp, "une troupe la mieux choisie". Lika lyckad var den fest, som firades på Ulriksdal i april 1768. Kronprins Gustaf hade själf inredt scenen och försett den med ett utmärkt maskineri. Man spelade Voltaires "Zayr". Kostymerna voro öfverdådigt granna, och seraljens dignitärer lära ha väckt häpnad med sina dräkter efter turkiska mönster. Därefter gafs en operett, och programmet afslutades med en barnbalett.
Alltsedan den svenska teatern 1753 fördrefs från Bollhuset af de franska skådespelarna, förde den en tynande tillvaro, beroende dels på stridigheter artisterna emellan, dels på de politiska företeelserna, hvilka mer och mer drogo till sig intresset hos de förnäma och mäktiga i samhället, af hvilkas beskydd och uppmuntran den svenska skådebanan var så beroende, dels på de kungliga personernas afvoghet mot de inhemska skådespelen, hvari de icke kunde finna något nöje, dels slutligen på den samtidigt om de tongifvandes gunst rivaliserande franska teatern, hvars behag, ej minst i språkligt hänseende, måste tjusa en publik, hvilken var lika fransysk till sin uppfattning och smak som någonsin den parisiska. Allt detta alstrade omsider ett tillstånd,
