missförståndet var han den förste att hjärtligt skratta däråt, men han lade sig aldrig vidare i regissörsbestyren. Hans kolossala gestalt liksom hans särdeles märkliga distraktioner och hans kvicka infall utgjorde ett dagligt och gladt samtalsämne för hans umgängeskrets, som högt värderade honom för hans goda karaktärsegenskaper och hans stora älskvärdhet i samvaron. Omgifven af en krets vänner dog han skämtande den 10 augusti 1805 af blodförgiftning från en finne i ansiktet, hvilken han råkat skära sönder med rakknifven.
Under hans styrelse utvecklade teatrarna genast en stor lifaktighet. 1799 gafs icke mindre än tjugufyra nyheter på den dramatiska scenen och tolf på den lyriska. Redan i november 1798 uppfördes ett skådespel med sång i två akter benämndt "Fiskaren" efter ett franskt original, "Le pécheur suédois", bearbetadt af andre direktören Nordforss. Affischen hade följande utförliga lydelse: "Arnliot Gellina, namnkunnig röfvare, mycket omtalad i Sveriges gamla historia, son af en rik man i Norge, men af sin far fördrifven och förklarad arflös, uppehållande sig sedan dels i Jämtland, dels i bergslagerna, som ligga närmast gränsen mot Norge. Ragvald, förmögen bergsman i Dalarna och ägare af de grufvor, där händelsen tilldrar sig. Klara, hans dotter. Torbern, ung fiskare; hans föräldrar ha ägt förmögenhet och anseende, men genom olyckor råkat i fattigdom. Torberns mor. En ung fiskare." För öfrigt uppträdde grufarbetare, stråtröfvare, fiskare med hustrur och döttar samt krigsfolk. Musiken var af den italienske kompositören Antonio Bruni, och i baletterna af
