Sida:Personne Svenska teatern 2.djvu/102

Den här sidan har korrekturlästs

94

Terrade dansade fiskare, grufarbetare och lappar. Händelsen tilldrager sig i Dalarna ungefär vid kristendomens införande. Tack vare Karstens utförande af titelrollen och Brunis angenäma musik slog stycket mycket an och bibehöll sig länge på spellistan. Från den pjäsen finnes en anekdot om Karsten, som hade en särdeles majestätisk hållning, hvilken han gärna bibehöll, äfven då den icke precis behöfdes. En afton, då han uppträdt som Torbern, frågade han spefågeln Deland: "Nå, hur tyckte du jag spelte min fiskare i kväll?" "Åh! — som en kung!" blef den något tvetydiga komplimangen.

Såsom den grymme röfvaren Gellina, hvilken, upptänd af lidelse för den af Torbern älskade Klara, vill med våld bortföra henne, uppträdde den unge auskultanten i Svea hofrätt Johan David Valerius, hvilken året förut ägnat sig åt Operan. Han hade en ståtlig figur och ett ovanligt vackert ansikte med fina regelbundna drag, stora blåa ögon och kastanjebrunt hår. Hans härliga, klangfulla sångröst hade ett sådant omfång, att han liksom Karsten kunde utföra både tenor- och baspartier. Dessa företräden jämte hans bildning och förstånd tycktes lofva honom en stor framtid vid teatern, och vederbörande anförtrodde honom också redan från början betydande roller såsom Gustaf Vasa, Norrby, Hidraot i "Armide" och nu Gellina. Men utgången svek allas förväntan. En oöfvervinnelig blyghet vållade, att det liksom svartnade för hans ögon, då han inträdde på scenen, och han blef stel och orörlig af fasa. För att småningom vänja honom vid åskådarnas anblick,